Tidig medvetenhet om könsdiskriminering

Jag har läst en hel del skönlitteratur inför urvalet av texter  till min bok Från Gilgamesh till Moa ( kommer i december 2015) och det är väl inte precis något revolutionerande nytt man säger om man konstaterar att männen dominerar och kvinnorna får finna sig i sin tilldelade roll, men dominansen är på inget sätt total och kanske är det mest intressanta att det även i den allra äldsta litteraturen finns reaktioner på ojämlikheten.

I den sumeriska Inannadiktningen som har flera tusen år på nacken så reagerar Inanna mot att man väljer en brudgum åt henne som hon inte vill ha. Sen dras hon visserligen med av den sexuella dragningskraften mellan henne och den utvalde mannen men tendensen att reagera mot att någon annan väljer partner fanns redan för så länge sedan.

I Bibeln berättas om Laban en man med två döttrar som vill få Lea,  den äldsta mindre vackra dottern,  bortgift och överlistar brudgummen som friat till Rakel, den yngre dottern, genom att föra  in den äldre  systern  till mannen på bröllopsnatten. Mannen fick på så sätt två fruar och de två systrarna lever i ett ständigt konkurrensförhållande till varandra. Den yngre är älskad medan den äldre känner sig ständigt oälskad och  de tävlar med varandra om att föda flest barn och på så sätt vinna mannens uppskattning.  Månggifte var inte lyckligt då lika lite som nu- vilket vi sett i till exempel dokumentärfilmer från kulturer där det fortfarande förekommer.

I flera grekiska dramer kommer kvinnor till tals och klagar över männens förmåner att ta sig älskarinnor och att ensamma bestämma om stadens styrelse och krigföring. Kvinnorna ser bristerna men det är svårt att  rå på situationen och få någon ändring till stånd.

I Shakespeares Hamlet är Ofelia mycket medveten om att hon behandlas annorlunda än sin bror och säger till honom att han ska ta sig i akt själv,  han som är så duktig på att predika moral för henne.

De manliga författarna till de litterära verken låter alltså kvinnorna komma till tals och påpeka orättvisorna, alltså är de skrivande männen medvetna om kvinnornas underordnade ställning och framställer det till och med som att kvinnorna  har rätt i sina krav på förändring.

Först i slutet av 1700-talet och i början av  1800-talet börjar kvinnorna själva  visa upp sin verklighet. Det gör de romanskrivande kvinnorna på 1800-talet och bara det faktum att de skriver, blir lästa och uppskattade visar att kvinnor kan. Det finns också kvinnor som tar till teoretiska resonemang och skriver rena pamfletter som Mary Wollstonecraft. Hon vänder sig mot filosofer som Rousseau och argumenterar mot hans skrifter om kvinnors uppfostran.

De här skrivande kvinnorna gör sig synliga. De skriver fram kvinnors verklighet och blir förebilder för kommande  generationers  kvinnor.  De visar att ska man åstadkomma förändring måste man göra något själv.

Annonser

Om språkspanaren

Språkintresserad lärare och skribent
Det här inlägget postades i Bilder av kvinnor och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s