5 Egil Skallagrimsson- Egil som holmgångsman

Egil Skallagrimsson  och hans bror Torolv hade varit i England och hjälpt den engelske kungen Adalstein  att värja sitt rike  mot anfallande grannfolk.  Torolv hade fått sätta livet till  i striden och nu ville engelske kungen gärna ha kvar Egil för att leda sitt krigsfolk,  men Egil ville först hem. Han gifte  sig med Asgerd, sin brors fru och när hennes far dog hade hon ett arv att vänta.

Egil gjorde sällskap till Norge  med Torstein,  en systerson till hans bäste vän Arinbjörn.  Arinbjörns systerson hade ett liknande ärende i Norge. Under islänningarnas tid som stridsmän hos den engelske kungen , hade den nye norske kungens fogdar lagt beslag på Torsteins  arv. Det var ständigt bekymmer med kungarnas beslagtagande av gård och mark, så fort någon inte själv kunde bevaka sina rättigheter eller att kungen som bestraffning beslag tog andras egendomar.

Den nye norske kungen hette Håkon och han hade varit fosterson hos den engelske kungen.  Att det fanns en vänskap mellan de båda kungarna och att den engelske kungen stödde Torsteins krav var till stor fördel för honom. Det var i allmänhet helt  avgörande att ha rätt kontakter när man hävdade sin rätt, så för Torstein gick det väl.

För Egil inträffade en del händelser  på vägen, innan han fick tillfälle att ta itu med sitt egentliga ärende. Egils vän  Arinbjörn hade en syster som han gästade på väg norrut  och han blev mycket väl emottagen hos henne och bemött  som en kär gäst, men han märkte att det var något som tryckte värdfolket, en dotter grät hela tiden och alla var dämpade.  Strax innan han skulle ge sig av därifrån fick han veta vad problemet var. En bärsärk, Ljot den bleke hade krävt att få den unga dottern i gården och utmanat hennes bror Fridgeir på holmgång.  Sonen var en vek ung man och absolut  inte någon som kunde stå emot en stor, stark bärsärk, så alla i familjen kände sig helt utlämnade, nu när Arinbjörn som hade  kunnat försvara dem var kvar i England. För Egil blev det en hederssak att hjälpa Arinbjörns släkt. Han hade själv Arinbjörn att tacka för sitt liv, inte minst i den konflikt han hade haft med den förre norske kungen.

Bärsärken var svensk till börden och kom med sitt följe till gården och började göra  i ordning holmgångsplatsen, man la ut stenar för att avgränsa stridsplatsen. Bärsärken spelade upp hela sitt register , han skrek vilt och bet i sin sköld för att  injaga skräck i den stackars Fridgeir  som inte på långa vägar var någon värdig motståndare. Det insåg bärsärken också,  för när Egil skaldade, det vill säga läste en kommenterande vers, erbjöd sig bärsärken att strida mot Egil i stället för det skulle ge honom större ära att döda den skallige, grova kämpen. Egils vers lät så här:

Föga tyckes Fridgeir/ fallen till tvekamp med / bärsärk, som biter sköld/ och blotar till gudar./ Rustom oss därför raskt/ att rädda ungmön från/ vilde rövarn, som vässer/ mot oss döds-vigda ögon”

Att dikta visor eller kväda visor på ett konstfullt sätt var något islänningarna skattade högt. Att vara en fruktad  stridsman och att kunna skalda olika typer av dikter gav en man stort anseende och Egil var en mästare på båda.  Dikterna hade olika versmått. De hade som regel  inte slutrim, men använde i stället alliteration, det vill säga att orden började på samma bokstav som : föga- Fridgeir och fallen och bärsärk, biter och blotar.

Bärsärken hade börjat skrämseltaktiken med skrik och bett och Egil fortsätter med sin taktik att injaga skräck. Han gör det i versform:

Högt mitt svärd jag svingar/ klyver starka skölden/ vill i bärsärkens blod/ blanka klingan färga/ Hårt skall mitt svärd  leka/ Ljot sitt liv ska mista/ orosmannen äntligt / få ro och örnen föda.

Att uttrycka sig bildlikt som att ge örnen föda i stället för att säga att någon ska dö, hörde också till den tidens diktkonst. Att ge örnen föda var en kenning, en omskrivning.

Egil hade två svärd, båda namngivna.  Och Ljot fick ta emot hugg på hugg och hann knappt värja sig utan drevs utanför märkesstenarna. Egil hånade honom och frågade varför han inte stod still om han var ängslig om han var rädd för Egils kala skalle? Egil gjorde ett nytt hastigt utfall, Ljots sköld gled åt sidan när han ryggade tillbaka och Egil högg av hans ben med ett avgörande hugg. Ljot föll ner och dog på stället.

Nu skulle Egil vidare för att avsluta tvisten med  hustruns del i arvet efter sin far i Norge.  Den här gången gällde det inte försvar utan  att kräva sin rätt. Egils plan var att dra upp saken på tinget igen. Första gången frågan blivit tingssak  var Eirik Blodyx kung i Norge och kungen var vän med Egils motståndare.

Eiriks far  Harald hårfagre hade många söner och nu hade Eirik blivit bortkörd från Norges tron  av sin bror Håkon Adalsteinsfostre.   Det var alltså andra gången  kontrahenterna  kom till tinget för att avgöra tvisten på laglig väg,  men Egil erbjöd Atle som innehade gården att de skulle gå holmgång och avgöra tvisten så i stället. Atle hänvisade till sina bröder som Egil hade dräpt för den här arvsfrågans  skull och sa att han aldrig skulle låta lagen ta ifrån honom det som var hans.  så det var lika bra att de lät holmgången avgöra.

Om man uppfattar de isländska sagorna som en någorlunda sann historieskrivning så blir man återigen påmind om att de faktiskt är skönlitteratur om än med viss faktabakgrund. Den här striden mellan Egil och Atle har drag av  gammal hjälteberättelse med klassiska inslag. Striden stod hård, men Egil märkte att hans vapen inte bet så som de  borde har gjort och förstod att Atle var en man som inte kunde dödas med vapen.

Egil var som tidigare nämnts en bjässe med avsevärda kroppskrafter och i stället för att hugga ihjäl Atle bet Egil honom i strupen  så att miste livet och skaldade:

Då av större styrkan /drog jag nytta och satte/ tänderna i den talföre/

Det är tydligt att kvädena är till för att citeras och återberättas, när man berättar om holmgången och den vildsinta striden, så ackompanjeras det av fyndiga repliker.

 

Källa: Egil Skallagrimssons och Gunnlaug Ormstungas sagor. Översättning och förord av Hjalmar Alving. Stockholm 1992

Annonser

Om språkspanaren

Språkintresserad lärare och skribent
Det här inlägget postades i Egil Skallagrimssons saga och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s