2 Egil Skallgrimsson – släkten och flytten till Island

Kvällulv hette anfadern i Skallagrimsläkten, som skildras i Egil Skallgrimssons saga.  En egenhet hos Kvällulvs ättlingar var att några blev ovanligt vackra och andra ovanligt fula.  Så var det också med Kvällulvs två söner: den äldre sonen Torolv var ljus och vacker och  gladlynt och bråddes på moderns släkt , medan brodern Grim var svartmuskig och ful som sin far, med tiden blev Grim  huvudet högre än alla andra män och skallig, därav namnet Skallagrim. Han var också driftig och skicklig hantverkare.

Kung Harald Hårfager  som strävade efter att lägga hela Norge under sig värvade hela tiden sådana som han  kunde ha användning av som dugliga stridsmän. Han behövde folk till sin hird och till sina drabbningar.  När han väl blivit ensam härskare över Norge gällde det också att med hjälp av ländermän behålla territoriet och kväsa uppror.

Kvälllulv ville inte vara beroende av någon kung och anförde  att han var för gammal, sonen Grim ville heller inte ingå i Haralds hird men den äldre sonen Torolv kunde tänka sig det. Han menade att Harald var frikostig mot sina ländermän, men det övertygade inte Kvällulv , han  hade bara  dystra förutsägelser vad kungsysslor skulle leda till , men han förbjöd  inte sonen att ta sina egna beslut.

Torolv anslöt sig till kung Harald och fann sig väl tillrätta. Han blev god vän med en man vid namn Bard Brynjolvsson, som kom att få stor betydelse för Torolvs öde. Både Torolv och Bard blev svårt sårade vid det sjöslag som avgjorde  Haralds herravälde över Norge. Bard var dödligt sårad och ville råda över sin gård och sina rikedomar  så länge han kunde, så för att inte all hans egendom skulle  gå till kungen försäkrade han sig om innan han dog  att Torolv skulle  ärva honom, gifta sig med hans hustru och uppfostra hans son.

Torolv fick allt, även konungasysslan som Bard hade haft. Konungasysslan innebar att åka upp till fjällbygderna med ett följe och ta upp lappskatt och bedriva handel för kungens räkning.  Vad det gällde arvsfrågan så hade han nu fått arv, både av  Bards hustrus far och efter Bard.

Torolv  var i allt det han företog sig en verklig  hjälte,  duktig och driftig och  tyckte om att bjuda gäster och slå på stort  hemma på sin gård och bygga ståtliga skepp.  Ja, det var stor risk att han överglänste kung Harald  och dessutom trodde kungen på sådana som pratade  illa om  honom.  Det blev en maktkamp där kungens förtrogna rövade Torolvs skepp och last och Torolv gav igen med samma mynt. Kung Harald och hans män gick till angrepp på Torolvs gård och eftersom de visste vilken stridsman han var, tände de eld på huset,  för att göra kampen lättare för dem själva.  Kungen var den som stack ner Torolv, men konstaterade att det var synd att förlora en sådan man. Han övertog alla Torolvs  egendomar och gav hans hustru till en man som han ville belöna.

Kvällulv sörjde sonen djupt,  den yngre sonen Skallagrim bad fadern sluta sörja.  Skallagrims åsikt var att det var  bara stackare som la sig till sängs och sörjde.  Skallagrim ville att de skulle planera  att hämnas  Torolv i stället. Kungen själv kom de inte åt men däremot kunde  de ta hämnd  på några som kungen inte vill mista.

Grim sökte upp  kungen för få mansbot, det vill säga att kung Harald  skulle betala för broderns död  och kungen skulle ha gått med på det, om Grim i sin tur skulle ha tagit tjänst hos honom, men Grim hänvisade  till hur illa det gått för hans bror och avvisade anbudet.  Därefter tog  Kvällulv och Grim  hämnd genom att döda män som kungen skattade högt. De överföll  ett skepp och Kvällulv gick  bärsärkagång, vilket gjorde den gamle mannen helt utmattad och det blev hans död.

Skallagrim seglade iväg med ett stort följe till  Island. De bosatte sig vid  Borgarfjorden där Kvällulvs kista hade drivit i land. Kung Harald tog sin hämnd i Norge genom att ta allt land som tillhört Kvällulv och Torolv och genom att förfölja deras släktingar som var kvar i landet.

Skallagrim gifte sig och blev  far.  Han fick han fyra barn och äldste sonen blev uppkallad efter hans döde bror Torolv. Den lille sonen var också lik sin dödade namne, alltså vacker att se på  medan den andre  sonen Egil hörde till den fula grenen. Skallagrim hade  också två flickor. Flickor omtalas som regel bara när de ska gifta sig.

Egil var ett barn som ingen riktigt klarade  av att styra. När han var  tre år följde  han med ett till ett gille trots att han inte hade lov och där skaldade han  för första gången. När han var  nio år dödade han en elvaårig medtävlare i idrottslekar. De andra pojkarna retade  honom när han förlorade och det tålde han inte.  Hans okontrollerbara humör  fortsatte livet igenom. Han var snarstucken och om han ansåg sig  illa behandlad hämnades  han.

Så här beskrivs Egil som vuxen. Beskrivningen härrör från ett dryckesbord  hos den engelske kungen Adalstein efter att han deltagit i strider mot  kungens fiender. Han själv hade klarat sig men hans bror hade dött i strid och Egil satt och väntade på kungens belöning och bot för hans fallne bror:

 Egil satte sig och lade skölden framför fötterna. Han hade hjälm på huvudet och lade svärdet över knäna, än drog han det till hälften , än sköt han  in det i slidan igen. Han satt upprätt men med hängande huvud. Han hade stort ansikte, bred panna, buskiga ögonbryn, näsan var kort och mycket tjock, skägget växte över en stor del av ansiktet, hakan var väldigt bred och likaså käkbenen, han var så tjockhalsad och bredaxlad, att han stack av mot andra män, hans uppsyn var barsk och grym , då han var vred. Han var välväxt och högre än alla andra, hade ulvgrått tjockt hår och blev tidigt skallig. Där han satt som förut är skrivet, sköt han ena ögonbrynet mot kinden, det andra upp mot hårfästet. Han hade svarta ögon och ögonbryn som möttes över näsroten. (s 126)

 

Källa:  Egil Skallagrimssons och Gunnlaug Ormstungas sagor. Översättning och förord av Hjalmar Alving. Stockholm 1992

Man kan läsa Egil Skallagrimssons saga på nätet på nyisländskahttp://www.snerpa.is/net/isl/egils.htm

Isländskt citat:  ” Þau Kveld-Úlfur áttu tvo sonu; hét hinn eldri Þórólfur, en hinn yngri Grímur” .

 

Annonser

Om språkspanaren

Språkintresserad lärare och skribent
Det här inlägget postades i Egil Skallagrimssons saga och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s