6 Gisle Surssons saga- fredlös

I Gisle Sursson saga hade Gisle  mördat sin svåger Torgrim som hämnd för det mord på Vestein, hans frus bror, som Torgrim gjort sig skyldig till. Medvetet eller omedvetet, avslöjade Gisle sig själv inför sin syster  Tordis när han läste en vers om Torgrim.  Systern  förstod att det Gisle som  var den skyldige, men höll till en början inne med sanningen. Hon var då redan omgift med sin döde makes bror,  Bork.

När sanningen kommit fram blev Gisle  tvungen att fly hals över huvud för  Bork och hans anhang. Gisles bror Torkel varnade sin bror men ville i övrigt inte hjälpa honom av rädsla för att själv bli indragen i blodshämnden.

Vid flykten tog  Gisle med sig sin träl, Tord den modlöse.  Gisle förutsåg att efterföljarna skulle hinna ifatt dem och sa till Tord : ”Ofta har du lytt mig och gjort som jag har bett dig, och det är min plikt att löna dig med gott igen.”

Gisle brukade alltid vara välklädd bära blå kappa , grå vadmal var annars den vanligaste dräkten. Gisle tog  nu av sig kappan och sade: ” Den här kappan ger jag dig, min vän, och jag vill att du genast gör dig nytta av gåvan och tar den på dig. Sätt dig sedan i bakersta släden, så leder jag hästarna och har på mig din vadmalskolt.”

De bytte  kläder, och Gisle sade: ”Skulle det hända att någon ropar på dig så skall du passa på att du inte svarar, och vill man göra dig förtret så spring  bara in i skogen.”

”Karlen var till vettet som han var till modet, saknade bådadera”  och hyste inga misstankar mot Gisle. Det blev alltså ombytta rollen, så att Gisle  gick själv bredvid  vagnen och Tord fick sitta i släden, trälen var storvuxen så han satt högt i släden, lätt att upptäcka och var stolt och glad över sin plötsliga upphöjelse.

Det gick  som Gisle hade tänkt ut. Förföljarna tog fel på person och dödade trälen medan Gisle hann undan och sprang  till skogs, när de kom.  Det  spjut som kastades mot honom fångade  han i luften  och kastade tillbaka det. Spjutet träffade en man som dödades, medan   Gisle blev träffad i vaden av ett spjut men lyckades ändå döda en efterföljare med även det spjutet .

Nu när hemligheten var avslöjad blev Gisle tvungen att överge sitt hem och han byggde en ny gård där han bodde med sin hustru Aud och fosterdottern Gudrid.  Han skickade bud och erbjöd sig att betala mannabot för Torgrim för att inte bli förklarad fredlös, men det godtogs inte. Domen föll och Gisle blev fredlös. Han färdades därefter runt Island för att få stormän på sin sida och få hjälp av dem , men det lyckades inte heller. I sagan förklaras det med övernaturliga krafter:  en släkting till den dödade hade betalat  en trollkunnig man  för att sejda så att Gisle inte skulle undgå hämnden hur många män på Island som än försökte hjälpa honom. Sejdkarlen nämnde inte utöarna när han uttalade sin trolldom och det kunde  Gisle dra nytta av under en tid.

Torgrims släktingar började bli alltmer missnöjda med  att åren gick och att Torgrim fortfarande var ohämnad. Bork erbjöd en man 1,5 kg silver för att åta sig uppdraget att leta på reda på Gisles gömställen och göra slut på honom.   Efterspanarna sökte först upp Aud och försökte locka henne med silver så att hon skulle avslöja Gisle, men varken hot om lemlästning eller lockelse med pengar hjälpte.

Gisle kunde  inte stanna länge på något ställe. Han sökte sig till olika ställen bland annat hos en kvinna som  hade tagit emot fredlösa tidigare och hade låtit bygga en jordkula, därena utgången mynnade i hennes eldhus och den andra vid en åände.

Kvinnan tog vänligt emot Gisle. Gisle som bett sin bror om hjälp ytterligare ett par gånger, med väldigt klent resultat  tyckte att  kvinnorna var modigare och hjälpsammare än männen. Gisle var där den vintern, och på intet ställe under sin fredlöshet  blev han så väl behandlad som där.

Gisle plågades mycket av onda drömmar och han  visste att han skulle  bli dödad men ville hålla ut så länge det gick . Han hittade ständigt nya knep att lura sina förföljare, bland annat seglade han iväg och lät båten kapsejsa och flyta iland för att få alla att tro att han hade drunknat. Båten var Torkels så man trodde att han stulit den av brodern.

Efter den påhittade drunkningsolyckan uppehöll  sig Gisle  en tid hos sin kusin på mödernet, Ingjald. Sonen i huset kallades Ingjaldsdåren för han var svagsint.  Den stackars pojken hade en sten med  hål i bunden runt halsen så att han skulle  kunna dra iväg från huset. Det var  hos Ingjald som Gisle visade sin hantverksskicklighet när han snickrade och byggde skepp.  Folk förstod att det inte var Ingjalds verk för han var ingen händig karl. Gisle var  hos Ingjald tre vintrar, men de som sökte honom började  förstå att han kanske var  där med tanke på Ingjalds  tre nysnickrade farkoster.

Gisle använde en förklädnad när spanarna kom till gården.  Han satt i en roddbåt och betedde sig dåraktigt så förföljarna skrattade och tyckte att det var då för dråpligt hur  fånen betedde sig. Först senare insåg de själva att de blivit lurade. .

Flera av knepen som beskrivs i Gisle Surssons saga känner man igen både från äldre och yngre litteratur, som att förklä sig, bete sig stolligt eller att som i det kommande exemplet att stressa sina förföljare så att de inte gör som de hade tänkt.

En man hette Räv och han  hade en hustru som hette Alvdis, som var vacker  men argsint , ja,  den värsta satkärring man kunde tänka sig. Räv och hon var som klippta och skurna för varandra.

När Räv hade  fått klart för sig att förföljarna var Gisle tätt i spåren och det inte fanns någon tid att leta efter ett bra gömställe fattade han ett raskt beslut:  ”Följ med mig in!” sade Räv och det gjorde Gisle.

Räv förklarade för   Alvdis: ” Nu blir jag tvungen att lägga en karl hos dig i sängen.” Och så tog han alla täckena ur sängrummet och sade åt Gisle att lägga sig i halmen. Sedan lade han täcken och lakan över honom och ovanpå alltsammans låg Alvdis. – Bli nu där så länge vad som än sker!”  förmanade Räv Gisle.

Han sade också åt Alvdis att när Gisles förföljare kom och letade efter honom skulle hon vara så argsint och rasande som möjligt. – ”Spar nu inte på orden” manade Räv, ”utan vräk ur dig allt ont dig rinner i sinnet, både grova svordomar och smädeord, så skall jag tala lugnt med dem och lägga mina ord som mig synes bäst.”

Även den här listen lyckas, men Gisle hade nu varit fredlös i mer än tio år och slutet började närma sig.

Källor:

De isländska sagorna. Andra bandet. Västlandssagorna. I tolkning och med kommentar av Åke Ohlmarks. Stockholm 1963

Svensklärarserien. Gisle Surssons saga. Stockholm 1984

 

Annonser

Om språkspanaren

Språkintresserad lärare och skribent
Det här inlägget postades i Gisle Surssons saga och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s