4 Svartsjuka som ledde till det första släktmordet i Gisle Surssons saga

Bröderna  Gisle och Torkel Sursson och deras svåger  Torgrim var ute på sina sjöfärder  hela sommaren men  återförenades senare  på Island. Det var vanligt att man var hemma på sin gård under höst och vinter och ute till sjöss på handlingsfärder eller plundringståg under vår och sommar.

Bröderna Sursson var väldigt olika. Gisle var  bra på det mesta, arbetsam, händig och även skicklig i olika  idrotter. Torkel däremot var en lat karl som gärna villade sig medan de andra arbetade.

En dag låg han och vilade på maten vägg i vägg med det kvinnorum  där hans fru Åsgerd och hans svägerska Aud satt och sydde. Han tjuvlyssnade  på kvinnornas konversation  och det som sas där och då blev ödesdigert för hela släkten.

Det framkom  av kvinnornas prat att man la stor vikt vid vem som   skar  till en skjorta åt en man; det  var  en sorts kärlekshandling.  Åsgerd bad  Aud om  hjälp när hon skulle  skära till en skjorta till sin man Torkel , men Aud pikade henne  och sa att om skjortan hade  varit till Vestein, Auds bror  skulle minsann Åsgerd gärna ha gjort det  själv och Åsgerd nekade inte till det.

Aud kände tydligen att det här kunde bli farligt sa. ” Ofta kommer ont av kvinnoprat, och det kan vara att härav kommer värre än vanligt. Vi måste finna på råd.”  När Aud  kom hem berättade hon allt för sin man och  Gisle förstod att Vestein  var i fara om Torkel fick reda på vad Åsgerd hade sagt.

Torkel blev också mycket riktigt hatisk mot  och  svartsjuk på  Vestein.  Nu kan man dra sig till minnes vad som hade hänt när de fyra männen ingick  fostbrödalag.  Torkel hade ingått fostbrödralag med Vestein och kunde inte döda honom men hans svåger Torgrim  hade dragit sig  undan. Han hade inte tyckt sig vara tillräckligt nära Vestein för att vilja vara hans fosterbror. På samma sätt hade Gisle inga förpliktelser mot Torgrim eftersom han i sin tur drog sig undan när Torgrim inte ville bli fosterbror med Vestein.

Det blev  vinter och tid för gästabud och blot. Gisle hade slutat blota, men höll ändå gästabud vid den tiden. Torgrim och Torkel skulle däremot  ha blotfest . I sagans berättarstil används ofta halvkvädna visor. Vi får veta att Torkel och Torgrim gick till smedjan och smidde ett spjut av delar av det magiska svärdet Gråsida och läsaren anar att det är ond, bråd död att vänta.

Gisle fick  höra att Vestein var på väg hem lagom till gästabudet och skickade iväg två karlar med det halva myntet, men budbäraren och Vestein gick om varandra, så Vestein fick  budet när han nästan var  framme.  Han blev varnad flera gånger när han var  på väg till Hol.  Den  ödesdigra spådomen : ”Var rädd om dig” upprepades flera gången. Vestein kom fram till Gisle och Torkel skickade  bud för att få reda på  om Vestein var  där.

En stormig natt gick nästan alla hos Gisle ut för att ta rätt på höet,  så att det inte skulle  bli vått. Aud och hennes bror Vestein  var  kvar i huset.

Strax före dagningen hörde de någon komma ljudlöst in och gå bortåt dit där Vestein låg. Han hade just vaknat men visste inte ordet  av förrän han fick ett spjut rakt i bröstet, så det gick tvärs igenom honom. När Vestein fick stöten sa han bara de två orden: ”Det bet!”

Den  som ryckte vapnet ur ett dödssår hade plikten att hämnas mordet, men det kallades  lönndråp och inte mord om  man lämnade vapnet kvar i såret.  Gisle var den som drog  ut spjutet . Skulle han hämnas eller inte?

Gisle skickade sin fosterdotter Gudrid  till Säbol till Torkel och Torgrim  för att meddela  dödsfallet och hon rapporterade  när hon kom tillbaka att hos  Torgrim och Torkel satt flera i full rustning.

Efter mordet på Vestein avslöjade Gisle sina drömmar. Han hade drömt om en orm och en varg som hade dödat Vestein, men han hade avstått från att berätta dem för att förhindra drömmarna från att besannas. Men sitt  ödet undgick  man inte.

Torkel ville att allt skulle  vara väl emellan familjemedlemmarna och föreslog att de skulle börja med kämpalekar för att få annat än mordet i tankarna.   Gisle fällde ytterligare en ödesdiger replik  om att han skulle gå med på Torkels förslag, men då väntade han sig detsamma om något liknande skulle drabba Torkel som nu har drabbat honom själv. Därav kan läsaren gissa att fler dråp är att vänta.

Kämpalekarna började . Torgrim och Gisle kämpade  ofta mot varandra. Gisle höll  först tillbaka och använde inte sin fulla styrka  men det visade sig snart att han var den starkarste.

Torgrim tittade  bort mot Vesteins hög och sa att  spjutet satt i såret och det sörjde han inte. Det lät  väldigt utmanande med tanke på  de blodshämndstraditioner som rådde på ön. Gisle gav inget  svar men ett  våldsamt  kast med bollen avslöjade hans undertryckta hat mot Torgrim. Bollen träffade med våldsam kraft mellan Torgrims  skuldror och Gisle sa torrt att det  kunde han inte sörja. Torkel insåg att det var bäst att avbryta lekarna.

Källor:

De isländska sagorna. Andra bandet. Västlandssagorna. I tolkning och med kommentar av Åke Ohlmarks. Stockholm 1963

Svensklärarserien. Gisle Surssons saga. Stockholm 1984

Annonser

Om språkspanaren

Språkintresserad lärare och skribent
Det här inlägget postades i Gisle Surssons saga och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s