Beowulf avsnitt 5

Lugna år i gautarnas  land men ett våldsamt slut

Beowulfs liv kom att få ett våldsamt slut, men han får femtio år som kung i sitt land innan det hemsöks av en drake, som i trehundra år vaktat en skatt. En man som lockas av guldet och inte förstår faran  tar en bägare ur skatten och detta dåd utlöser drakens vrede.

” …Då började gasten/ spy gnistor och glöd /sätta eld på borgar/ Ett brandsken spred sig / till folkets fasa / det fanns ej det liv / som det leda luftälet / lämnade i fred / Drakens våldsverk / vart vida känt / nära och fjärran / hans fiendskap spordes / hur den härjande ovännen / hätskt förföljde / gautarnas folk /… ”

 

Hela folket  hemsöks av de drabbas av drakens vrede och Beowulfs hem, gautarnas högsal brinner också ner och nu finns ingen återvändo. Den här striden skulle han helst ha velat  undvika men det finns inget annat sätt: Mannen som orsakat drakens vrede får visa vägen till drakens grotta:

”…Striden var öppnad  / skattvaktarn hörde / mannens tilltal- / tid var det ej mera / att fråga efter fred / först vällde nu / vidundrets  andedräkt / ut ur klippan / brännhet bloddunst / bergrunden dånade /…”

Drakens brännande andedräkt är dödlig och Beowulfs svärd biter inte som förut,  slagen slår slint så läget är förtvivlat. Wiglaf, en kämpe av skilfingastam (äldsta kungaätten ibland svearna) , hänvisar till Beowulfs tidigare osjälviska ingripanden och menar att nu är det tid att göra honom en gentjänst. Beowulf borde inte ensam behöva utkämpa striden mot draken.

” /—/ ’ jag vet ju väl/ att ej har förtjänat / att ensam bland alla / i gautars här/ grämelse utstå / och segna i strid;  / nej, svärd och hjälm / och brynja bära vi / båda samfällt. ’/ Han gick genom giftröken- / hjälmen lyste – / att hjälpa sin konung; ”

Tre gånger anfaller draken. Vid andra anfallet brinner Wiglafs sköld upp och Beowulfs svärd brister. Gemensamt lyckas de två ändå till sist döda draken. Wiglaf hämtar på kungens  uppmaning skatten som draken vaktat och Beowulf gläds åt att han har kunnat förvärva skatten åt sina krigare.  Han förstår att döden är nära och  ger  instruktioner för sin gravsättning. Efter bränningen vill han att härmännen ska resa en hög över hans lik på en brant vid havet. Den kullen ska kunna ses från havet och fungera som ett märke för sjöfarare och den ska kallas Beowulfs kulle.

När draken är besegrad och Beowulf död kommer de andra kämparna, som tidigare hade gömt sig, fram:

” Det led ej långt / förrn de odjärva krigarna / kommo ut ur skogen / de trolösa svikarna / tio man högt / som ej vågade svinga / svärden i jåns / då deras hövitsman/ högeligen tarvade / Nu fingo de skämmas / då de sköldar buro / och kampskrudar dit / där konungen låg / ”

Wiglaf påminner de fega stridsmännen  om att allt de har har: rustningar, arvegods och mark har de fått av Beowulf. De kommer nu att mista allt när landets främste får höra om deras ärelösa dåd.

 ” Döden är bättre / för varje vigman / än vanfrejdat liv! ”

Beowulf fick ändå det han önskade mest av allt och kunde nöjd sluta sitt liv. Han hade uppnått det som en germansk krigare värderade högst:   ett gott eftermäle- eftersom hans kämpar beundrade  honom  och talade väl om honom efter hans död .

 

Beowulf. Översatt i originalets versmått av Björn Collinder

Natur och kultur 1954 och 1983 (femte reviderade upplagan

Annonser

Om språkspanaren

Språkintresserad lärare och skribent
Det här inlägget postades i Beowulf och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s